Som semester mest hela tiden

Ni som följer oss under vår utlandsvistelse kommenterar ofta att det verkar vara som en semester mest hela tiden. Och visst, på sätt och vis är det ju så. Nu har vi snart bott i detta land i 3 månader och det börjar mer och mer kännas som hemma. Det händer dock ofta att jag kommer på mig själv med att tänka, "Bor vi verkligen i Brasilen?". Det är ju helt galet. Så långt hemifrån, på en kontinent vi aldrig hade besökt tidigare, med två små barn i släptåg. Fantastiskt att vi vågade! Nu är snart vårt forna hem i Partille överlämnat till nya ägare också, så vi har ingenstans att bo när vi kommer hem....men det är ju ett tag till dess. Mars 2019 känns rätt avlägset ännu. Även om det defintivt innebär slutet på en era, och början på något nytt och spännande. Tänk man vet aldrig vart livet tar en! Låter kanske klyschigt, men för exakt ett år sedan vid den här tiden så var jag extremt höggravid och hade precis gått på föräldraledighet i väntan på vårt andra barn. Då hade jag inte en tanke på att flytta från trygga villaförorten till en småstad i en av världens största länder,  på andra sidan jorden


Så kom Ellie, underbara, goa Ellie. Vi hade en mysig om än rätt turbulent sommar som nyblivna tvåbarnsföräldrar. Vasse var ledig en hel del men åkte sedan tillbaka för fortsatt jobb i Linköping. Kvar var jag, ensam i huset med två små, och föräldraledig om dagarna. Det funkade okej för stunden men var såklart ingen långsiktig lösning för oss. Vi ville ju och behövde få vara tillsammans som familj. Så tankarna gick kring att flytta till Linköping allihop. Det kändes som ett stort steg, vi som träffats i Göteborg och jag som har mina rötter där. När Vasse tidigare halvt på skoj nämnt Brasilienplaner så hade jag bara skrattat och avfärdat det hela som galenskap. Det var ju ren galenskap! Vi hade gjort utlandsgrejen två gånger tidigare ju och flyttat hem för gott. Trodde jag. Eller det är inte helt sant. Innerst inne så visste jag nog att det skulle kunna komma äventyr igen längre fram. Det vill säga om finfina möjligheter skulle närma sig. Och det gjorde de, dem kom bara lite tidigare än väntat.

Någon av expatsen här sa till mig på vår rekresa att 50% av alla som någon gång åkt som expats, åker igen. Det tror jag verkligen stämmer. Har man en gång vågat ta steget och hade en hyfsat positiv upplevelse av det, så är det banne mig svårt att tacka nej när räkmackan serveras framför en igen. Precis så kändes det för oss. Det var helt enkelt för bra för att tacka nej till. När skulle vi någonsin få en sådan chans igen? Brasilien?!? Efter några ångestladdade samtal till de närmaste som med entusiastisk nedstämdhet trots allt gav sitt godkännande att släppa iväg oss igen, så fanns det ingen återvändo. Vi sa att vi var väldigt intresserade av att åka och vips så var hela flyttförberedelsekarusellen igång. Läskigt och underbart på samma gång.

Nu bor vi här i ett riktigt schysst klimat, med oändliga möjligheter till äventyr runt hörnen, med en ny kultur att anpassa oss till och ett väldigt mysigt vardagsliv. Så bra det blev! Klart vi längtar hem massor, men det är främst till relationerna där hemma. Människorna. Det är ju dem som betyder allt. Omgivningen och dess ramar kan man lätt byta ut. Jag känner mig bättre rustad för denna hemlängtan denna utlandsperiod än de tidigare. Jag har väl hunnit att mogna lite mer. Kanske blivit vuxen på riktigt. Är ju baske mig mamma till två (!!!) numera och jag vet att allt har sin tid. Karriären, underbara stugan på landet och finaste vännerna finns ju kvar om 2 år ockå. Jag vet det för jag har varit med om det förrut. Vi har inget att skynda tillbaka till. Inte ännu. Först måste vi maxa livet här. Njuta så in i bomben. Nu har vi hoppat på tåget och tänker inte avbryta resan i förväg. Vem vet när man har det så här fantastiskt igen? Det väntar trots allt minst 30 år av arbetsliv till, för att inte tala om år av snöslask och isande vårvindar. Brasilien du är allt rätt bra och ja, det känns lite som semester mest hela tiden.Lucky us.